Ur den "DEN NARCISSISTISKA KULTUREN"
    av Christopher Lasch

    Narcissisterna har, trots att de ofta är insmickrande, en benägenhet att odla en skyddande ytlighet i emotionella förbindelser. De saknar förmågan att sörja, eftersom intensiteten i deras raseri gentemot förlorade kärleksobjekt, särskilt mot sina föräldrar, avhåller dem från att på nytt uppleva lyckliga händelser eller bevara dem i minnet. De är sexuellt promiskuösa snarare än hämmade men finner det inte desto mindre svårt att "utveckla sexualdriften" eller att inta en lekfull attityd till sex. De undviker intima engagemang, som kan utlösa intensiva känslor av vrede. Deras personligheter utgörs i stor utsträckning av försvar mot denna vrede och mot känslor av oral förlust, som har sitt ursprung i det för-oidipala stadiet i den psykiska utvecklingen.

    Dessa patienter lider ofta av hyponkondri och klagar över en känsla av inre tomhet. Samtidigt hyser de illusioner om allmakt och en stark tro på sin rätt att utnyttja andra och bli tillfredställda. Arkaiska, bestraffande och sadistiska element är förhärskande i dessa människors överjag, och de anpassar sig till samhällets regler mera av fruktan för straff än av en känsla av skuld. De upplever sina egna behov och böjelser, fyllda av vrede, som synnerligen farliga, och de producerar försvarsmekanismer som är lika primitiva som de begär de söker kväva.

    Enligt principen att det sjukliga utgör en förhöjd variant av det normala bör den "sjukliga narcissismen" som påträffas i karaktärsrubbningar av denna typ säga oss något om narcissismen som samhällsfenomen. Undersökningar av personlighetsrubbningar som upptar gränsområdet mellan neuros och psykos skildrar, trots att de skrivits för kliniker och inte gör anspråk på att sprida ljus över sociala eller kulturella frågor, en personlighetstyp som genast bör kännas igen, i mera måttfull form, av dem som iakttar det samtida kulturella skeendet: kvick i vändningarna när det gäller intryck hon gör på andra, hungrig på beundran men föraktfull mot dem hon manipulerar att tillhandahålla den, omättligt törstande efter emotionella upplevelser att fylla ett inre tomrum med, skräckslagen inför åldrande och död.

    --------------

    Fastän narcissisten kan fungera i den vardagliga tillvaron och ofta charmar andra människor (inte minst med sin "pseudoinsikt i den egna personligheten"), gör hennes nedvärdering av andra, jämte hennes brist på nyfikenhet på dem, hennes personliga liv fattigare och förstärker den "subjektiva upplevelsen av tomhet". I brist på varje verkligt engagemang i världen - trots en ofta inbilsk uppskattning av sin egen intellektuella kapacitet - har hon liten förmåga att sublimera. Hon är därför beroende av andra för ständiga tillskott av gillande och beundran. Hon "måste sluta sig till någon, föra en närmast parasitisk tillvaro". Samtidigt gör hennes fruktan för emotionellt beroende, jämte hennes manipulerande och utnyttjande inställning till personliga relationer, dessa relationer menlösa, ytliga och djupt otillfredsställande. "Den idealiska förbindelsen för mig skulle vara en två månader lång förbindelse", sade en gränsfallspatient. "På det viset skulle det inte bli något engagemang. När två månader hade gått skulle jag helt enkelt bryta den."

    Kroniskt uttråkad, rastlöst på jakt efter ögonblicklig intimitet - efter emotionell retning utan engagemang och beroende - är narcissisten promiskuös och ofta också pansexuell, eftersom sammansmältningen av pregenitala och många former av persivitet. De onda föreställningar hon har införlivat med sig gör henne också kroniskt orolig för sin hälsa och hypokondrin i sin tur ger henne en speciell dragning till terapi och till terapeutiska grupper och rörelser. Som psykiatrisk patient är narcissisten en prima kandidat för ändlös analys. I analysen söker hon en religion eller ett sätt att leva och i den terapeutiska gemenskapen hoppas hon finna yttre stöd för sina fantasiföreställningar om allmakt och evig ungdom. Men styrkan i hennes försvarsmekanismer gör henne motståndskraftig mot framgångsrik analys. Ytligheten i hennes emotionella liv hindrar henne ofta från att utveckla ett nära samband med analytikern, trots att hon "ofta använder sin intellektuella förståelse till att verbalt hålla med analytikern och med egna ord upprepar vad som har analyserats under föregående sammankomster". Hon utnyttjar intellektet i undanflykternas tjänst snarare än i självutforskandets, tar sin tillflykt till något av samma fördunklingstaktik som uppträder i de senaste decenniernas bekännelseskrifter. "Patienten utnyttjar de analytiska tolkningarna men tar snabbt ifrån dem liv och mening, så att bara meningslösa ord återstår. Orden uppfattas då som patientens egen tillhörighet, som hon idealiserar och som ger henne en känsla av överlägsenhet."

    Fastän psykiatrikerna inte längre betraktar narcissistiska störningar som i sig oanalysbara, är det få som har någon optimistiskt syn på möjligheterna till framgång.

    ------------------

    Narcissisten börjar uppmärksammas av psykiatrikerna av delvis samma orsaker som hon avancerar till framstående ställningar inte bara i medvetenhetsrörelser och andra kulturer, utan också inom affärsföretag, politiska organisationer och staliga byråkratier. Trots allt sitt inre lidande har narcissisten många egenskaper som leder till framgång inom byråkratiska institutioner, vilka premierar manipulerandet av relationer inom personalen, motarbetar bildandet av djupgående personliga böjelser och samtidigt skänker narcissisten den uppskattning hon behöver för att få sin självkänsla bekräftad. Fastän hon kanske tar sin tillflykt till terapier som lovar att skänka mening åt livet och att övervinna hennes känsla av tomhet, har narcissisten i sin yrkeskarriär ofta betydande framgång.

    ---------------------

    Den psykologiskt beräknande: "öppen för nya idéer, men hon saknar övertygelse". Hon är beredd att göra affärer med varje regim, även om hon ogillar dess principer.

    (ST:Undrar när vi kommer att prata mer öppet om den patologiske narcissisten? Denna nekrofiliska personlighetsstörning som verkar finnas i en större omfattning än psykopaten. Narcissisten är mycket ond. De har en bättre impulskontroll än psykopaten och de har ett outsläckligt behov av kontroll. Vi hittar dom ofta i någon chefsposition eller i en arbetsledande funktion.)

    Böcker i ämnet: "Narcissism" av Bo Sigrell, "Dynamisk psykiatri" av Johan Cullberg, "Lögnens folk - ett försök att förstå den mänskliga ondskan" av M Scott Peck.